Camilla

Vad sjukt det är att tänka på att man ska jobba och slita på ett underbetalt arbete med en lön som inte ger på långa vägar så mycket som arbetet är värt, resten av sitt liv. Inte för att det är lönen som gör mig uppgiven utan att det känns som att det enda man gör är att jobba. Och på praktiker och sådant har man ju alltid sett ett slut på det, räknat ner om man inte trivs osv. Men nu är det ju på obestämd tid. Jag har hittills blivit klar med inskolningen på en av två avdelningar och jobbar nu på denna pga. personalbrist pga. sjukdom. Denna avdelning, avdelning 15, trivs jag jättebra på. Jag trivs hur bra som helst med kollegor, med en superbred patientgrupp (från 3 år upp till tant/gubbe), med de korta patientmötena, med arbetstiderna och med arbetsuppgifterna. Att ha nära till jobbet! Jag har alltid under utbildningen undrat vart jag ska hamna. Vad ska passa mig. Jag har aldrig haft någon praktik inom kirurgi, så detta är helt nytt för mig. Båda är ju avdelningar dit man kommer för att genomgå planerade operationer. Lite enklare på 15, lite mer tids- och vårdkrävande på 14. Jag trodde aldrig jag skulle hitta ett ställe som kunde matcha mina önskemål så mycket. Riktigt skönt att det känns så pass bra som det gör, även om det känns tungt ibland. Arbetstiderna på 15 (dagkirurgen) är riktiga drömtider att ha inom vårdyrket. Man jobbar antingen 7-15.30, 09.30-18.00 eller 11.30-20.00. Inga supersena kvällar, inga nätter och inga helger. Hoppas att jag kommer trivas lika bra på 14.