Asystoli 2 juni 2017

Asystoli = avsaknad av elektrisk  verksamhet, ett stilla hjärta

Inatt var det dags, efter 2 år och 5 månader som färdig sjuksköterska. Efter otaliga HLR-övningar både under utbildningen och på jobben.

Kl. 02.35 hittade jag min patient livlös, grå. Okontaktbar, medvetslös. Han hade lite fradga i mungipan, och våta kalsonger.

Han var bara inne och hade opererat ett ärrbråck. Han kom i onsdags och skulle troligen åka hem idag, fredag. Planerad operation som han hade väntat på i 2 år. I övrigt relativt frisk.

Inatt kom mitt första hjärtstopp alltså. Det var totalt chockartat, troligen extra på grund av omständigheterna. Min goa duktiga patient, tvåbarnspappan, 50 år gammal. Som inte skulle dö. Som var orolig för infektioner efter operationen, för det hade han varit med om en gång förut.. 

Så jävla hemskt. Känslan av skuld, gjorde jag något fel? Vad skulle jag gjort annorlunda? 

Men detta var totalt oväntat. Fanns ingen som kunde förutspå. Men att väga 150 kg och sövas är alltid en risk. Men ändå, han skulle ju leva vidare, åka hem till sina småbarn och sin sambo.

Paniken hos sambon när hon möts av nyheten. Som vaknar av en massa missade samtal och sedan någon timme senare står och skriker förtvivlat när hon ser på sin döda man liggande där. Som idag, 2/6 2017 blev ensamstående. Fyfaan. 

Känslan av att inte vilja vara sjuksköterska längre.

Känslan av och rädslan över att alla mina andra patienter också ska dö.

Känslan av att detta ska ske med någon anhörig till mig.

Jävlar vad sjukt. Sjuk känsla. Hitta honom där klockan 02.35. Livlös, grå. Akutlarm, rummet fylls inom 2 min med kollegor, narkospersonal och jourhavande läkare. Hjärt- och lungräddning. Kompressioner, inblåsningar, hjärtstartare påkopplad. Ingen hjärtrytm någon gång, asystoli alltså. Ultraljud visar ett stilla hjärta. 

02.57 dödsförklaras.


Det är morgon och jag har inte somnat..

Det bästa med att jobba natt är att man får vara ledig mer samtidigt som man tjänar mer! Det sämsta är att när man väl är ledig så är man lite fucked i dygnsrytmen.. som nu när jag inte kan somna men jag ska ju åka till Oslo om några timmar.. tur att det finns 4 h bussresa att sova på iallafall. Ser fram emot oslo, varit där endast en gång, då på sommaren. Oslo runt juletid hoppas jag är supermys! 

På tal om nattjobb så skrevs det tydligen på avtal för ökad återhämtning vid nattarbete för bla. sjuksköterskor igår. Vilket innebär en sänkning från ca 38 till 34 h natt per arbetsvecka. Så bra! Dock om 1 år detta träder i kraft.

Dödens natt

Det blev lite att göra inatt, som var mitt andra nattpass av 30 nu på 10 veckor. Det är framför allt skönt att börja jobba natt. Man jobbar mindre, tjänar mer, i helhet ett lugnare tempo och supertrevlig arbetsgrupp. Inatt var lite speciell för då hade jag mitt andra dödsfall sedan jag blev sjuksköterska. En stackars dam som dog av egentligen lite oklar anledning. Men det lät som hon drunknade, dvs lungödem. Vätska i lungorna. Hade supervattnig och bubblig andning. Men hon var 90 och någon gång ska man ju dö men det som var konstigt var att hon blev akut försämrad 2 dgr tidigare och låg och panikskrek större delen av tiden, utan förklaring. Så detta var första gången jag rullade runt på en död människa, för att tvätta, fixa, kamma och göra fin inför anhöriga. Det är ganska overkligt, så lealös. Kan inte låta bli att tycka att det är lite obehagligt. Inte just att det är en död människa där framför mig, men att hålla på att vända, vrida och lyfta på en helt lealös kropp. Det blir lite makabert. Men en erfarenhet såklart, sådana är alltid bra. När anhöriga hade varit där och sörjt och vi hade satt oss för att spela lite kort, så var det dags för nästa dödsfall. En blödande man som det inte gick att hjälpa. Som hade ett blödande magsår som inte gick att stoppa. Hemsk diagnos! Att bara förblöda, utan att det går att göra något. Ca 90 påsar blod fick han intravenöst senaste veckorna, tills man insåg att det var lönlöst. 90 påsar blod, det är 23 liter blod!! Som han blödde ut igen. 

Måndag

Har 2 veckor intensivt arbete framför mig.. 6 kvällspass denna vecka och 6 nattpass nästa vecka.. Jobbat det första av dessa kvällspass precis och är redan trött på det.. ibland känner man sig bara så otaggad på att arbeta. Som det ser ut i nuläget kommer jag att ha 11 patienter imorgon. Det är ju en del att hålla reda på om man säger så.

Men! På torsdag är jag ledig, så då tänkte jag låtsas att det är lördag och äta på restaurang. Och gå på bio. Och på riktiga lördag är det min namnsdag. Då jävlar skall det firas. Hehehe. Bjuda på tårta på jobbet kanske?

Där jag trivs bäst.

Nu ligger jag på ett av ställena där jag trivs bäst på jorden, i badkaret hos mamma och pappa. Känner mig helt trött i kropp och själ så inte alls så sugen på att åka hem och jobba 6 dagar kommande vecka. Kvällspass hela veckan visserligen = sovmorgon = glad Camilla. Vem orkar bli väckt av klockan 4.50? Det är ju inte ens morgon då, knappt.. Positiva är dock att dagpassen går fortfarande än kvällspassen, men oftast tröttare pga. dålig sömn och stressigare eftersom det händer mer på dagen på avd.. Hur som helst, om en vecka börjar jag jobba natt. 

Måste dokumentera en liten milstolpe i livet också. Min rädsla för sprutor och nålar har jag haft så länge jag minns, i fyran grät jag när jag fick stelkrampsprutan, i sexan vägrade jag ta rödahund-påssjuka-mässling-vaccinet. 2009, för 7 år sedan, satt jag utanför provtagningen och grät en timme med bedövningssalva i armvecken innan jag var tvungen att gå in och lämna prover inför min operation. Vi funderade på ifall jag skulle gå i terapi men det blev inte så. Fast sen påbörjade jag den bästa terapin möjlig, visade det sig. 3 år med lärdom, nålar och stick. Skulle tipsa om sjuksköterskeutbildningen till alla stick- och spruträdda!  Och i torsdags, 7 år efter gråtet utanför provtagningen, tog jag ett blodprov på mig själv på jobbet. JAG tog provet alltså, på mig själv (Skulle ta b-12 prover pga. min vitaminbrist.) Förstå om någon hade sagt det till mig när jag satt utanför provtagningen 2009 och grät, hade trott att de var totalt knäppa. Lite coolt, tycker jag.

Hemlängtan

Vad gör man när man varit sjuk en vecka, känt sig liten, ensam och mammig men mamman är 45 mil bort och man dör lite av hemlängtan? 

Jag har min sista lediga oplanerade helg för året denna kommande helg. Övriga helger består antingen av jobb, Oslo eller besök hemifrån. Sedan är det julaftonshelgen och jag är ledig heeela jul, från 20 till 2. Två hela veckor konstant ledighet och jag behöver bara ta 2 semesterdagar. Är det inte lyxigt. Är så glad. De veckorna ska jag ägna åt att fira 29åring, åka hem och fira jul, och fira nyår! 

Men hur som helst, den här sista lediga oplanerade helgen bestämde vi oss lite spontant igår för att ta bilen hem till min familj. Åh så skönt det ska bli! Så vinterdäcken är bytta, däcken luftade och bilen tankad. Imorgon tänker jag flexa ut så tidigt jag kan och sen åååker vi. 

9 nov

Här ligger jag och hostar lungorna ur mig. Sådär lägligt precis under mina hyresvärdars sovrum i deras extremt lyhörda villa.. Stackarna. Lite synd om mig också förstås som blivit svinförkyld, mer än jag varit på hela året tror jag. Började med halsont, snor, slem, feber, hosta.. denna underbara slemhosta. Har viskat hela helgen också. Rösten var som bortblåst. Svårt att jobba med det, så jag fick sjukanmäla mig. Trots att det tar så emot, för det finns INGEN ersättare, inga vikarier. Existerar inte. Finns ju bemanningsföretag men oklart vart de håller hus, avd har väl inte råd eller något. Vilket ökar arbetsbelastningen för de som jobbar, som redan är utarbetade pga. personalbrist och övermänskligt tempo, med underbetalda löner. Denna helg när jag låg hemma med feber och viskröst fick tex andra sjuksköterskan som jobbade denna helg sköta avd själv hela förmiddagen på lördagen, och på söndagen jobbade en annan kollega dubbelpass för att täcka upp. Det är så otroligt ohållbart.. och att man ska känna sådant dåligt samvete över att bli sjuk. Sa högt till en kollega för någon vecka sedan att "jag ska inte bli sjuk" men det gick ju bra.. Hoppas att jag kan återgå på torsdag iallafall eftersom min student från termin 2 kommer då, en liten fågelunge att ta hand om. Håller på att lära henne allt jag kan liksom.. man får bara hoppas på att man inte har 9 patienter, finns otroligt lite tid till att vara pedagogiskt i sådana lägen.. Håller tummarna för en bra torsdag med ett bättre mående och lagom arbetsbelastning 👊

Onsdag 2 november 2016

Livet kan ta en vändning när som helst, uppskatta det du har just nu. Måste säga att onsdagens jobbkväll har satt sina spår. Så det bara går runt i huvudet, om och om igen. Blandat med sådana tankar, att man ska vara glad att man lever. Glad över att man inte ligger i en sjuksäng med en slang genom näsan ner i magsäcken där det kommer upp avföringsblandad vätska pga stopp i tarmen, att man inte är fullt frisk men plötsligt får ett omkullkastande besked om obotlig cancer eller som i torsdags.. har kroppen full med cancer, där tumören i tarmen blöder så mycket att det är omöjligt att stoppa, och blod kommer ut från alla håll. Fullkomligt väller ut blod i omgångar, kräkningar, genom tarmen.. litervis.. och blodvärdet sjunker, blodtrycket ligger på 65/40. Patienten krampar, blottar ögonviterna, svimmar, återkommer.. kräks färskt blod, bajsar blod.. försöker fylla på blodet med transfusioner. Och så håller det på hela passet. Och de andra 4 patienterna man har får inte mycket tid, knappt någon. Och 23.30 lämnar man avdelningen, 1 timme och 45 min efter man skulle slutat. Och kan inte tänka på annat än han som ligger där och blöder, blöder med kroppen full av cancer.. och sen drömmer man om det på natten. Drömmer att han blöder ännu mer och sedan åker iväg till ett annat sjukhus.

Dagen efter, fick jag dock veta att min dröm var fel. Jag hade nog misstolkat vart han skulle. För bara en timme innan mitt pass börjat, har han åkt.. men inte till ett annat sjukhus, men till himmeln. Och alla inblandande känner nog känslan väldigt tydligt. Lättnad. Känner även en konstig känsla av att ha kämpat hela gårdagen för någon som nu inte längre finns. Men det känns ändå bra, att vi gjorde vårt bästa. Tills patienten själv på natten hade sagt, nej nu vill jag bara somna in.. och släppt taget, med anhöriga runt omkring sig.. Efter 1 år med diagnosen bukspottskörtelcancer, och metastaser överallt.

Så igår, 2 timmar efter dödsförklaran, när anhöriga har sörjt klart vid sängen och gått hem, så går jag in och säger hejdå. Det ser ut som att han sover, känsla av att han ska röra sig när som helst. Men det gör han ju inte, för han är inte kvar. Och man har så blandade känslor.. en död kropp är så stilla, och underlig. Som ett skal verkligen.

Sen får man börja koncentrera sig på de 8 patienter som faktiskt fortfarande lever. Till exempel han som just hade fått ett cancerbesked från klar himmel och är i total chock. Och man hoppas att han kommer ha mer tur än han som nu ligger helt blickstill på rum 2, där man just var och sa hejdå..

And you let her go

Well you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go

Okej..

Nu har halva min semester gått.
Och idag är ingen vidare rolig dag.
Blir påmind om en vänskap som tydligen inte existerar längre. (??)
Väldigt märkligt. Konstigt.
Förstod nog inte riktigt det själv.
Men nu är det som det är.
Men det gör iallafall att dagen bjuder på lite magknip.
Fastän det är sommar, lördag och semester. 
Så man borde ju vara glad.
Men det är lite svårt när man bli ständigt påmind, idag.
 
20 års vänskap var tydligen inte värt så mycket
 
 
 

♥♦

 
 

Love you mami ♡


💎


♥ ♥ ♥

Så himla fint ♥
 

Så ska jag älska dig med hjärtats alla slag

Jag var sååå trött idag, och Gud hörde min stilla bön. Hade 6 patienter varav 2 blev strukta och 1 dök inte upp. Dvs hälften av patienterna kvar, varav 2 barn. Älskar att ha barnen!!! Så det blev en soft arbetsdag till slut och jag orkade till och med åka ner på stan och shoppa lite efter det. Jag skulle egentligen köpa en ny resväska men råkade köpa en axelremsväska istället. Och ett linne. En parfym.. och ett puder. Behöver fotfarande en resväska... Men det är riktigt dyrt alltså så man är inte så taggad.
 

Camilla. Södertälje.