Asystoli 2 juni 2017

Asystoli = avsaknad av elektrisk  verksamhet, ett stilla hjärta

Inatt var det dags, efter 2 år och 5 månader som färdig sjuksköterska. Efter otaliga HLR-övningar både under utbildningen och på jobben.

Kl. 02.35 hittade jag min patient livlös, grå. Okontaktbar, medvetslös. Han hade lite fradga i mungipan, och våta kalsonger.

Han var bara inne och hade opererat ett ärrbråck. Han kom i onsdags och skulle troligen åka hem idag, fredag. Planerad operation som han hade väntat på i 2 år. I övrigt relativt frisk.

Inatt kom mitt första hjärtstopp alltså. Det var totalt chockartat, troligen extra på grund av omständigheterna. Min goa duktiga patient, tvåbarnspappan, 50 år gammal. Som inte skulle dö. Som var orolig för infektioner efter operationen, för det hade han varit med om en gång förut.. 

Så jävla hemskt. Känslan av skuld, gjorde jag något fel? Vad skulle jag gjort annorlunda? 

Men detta var totalt oväntat. Fanns ingen som kunde förutspå. Men att väga 150 kg och sövas är alltid en risk. Men ändå, han skulle ju leva vidare, åka hem till sina småbarn och sin sambo.

Paniken hos sambon när hon möts av nyheten. Som vaknar av en massa missade samtal och sedan någon timme senare står och skriker förtvivlat när hon ser på sin döda man liggande där. Som idag, 2/6 2017 blev ensamstående. Fyfaan. 

Känslan av att inte vilja vara sjuksköterska längre.

Känslan av och rädslan över att alla mina andra patienter också ska dö.

Känslan av att detta ska ske med någon anhörig till mig.

Jävlar vad sjukt. Sjuk känsla. Hitta honom där klockan 02.35. Livlös, grå. Akutlarm, rummet fylls inom 2 min med kollegor, narkospersonal och jourhavande läkare. Hjärt- och lungräddning. Kompressioner, inblåsningar, hjärtstartare påkopplad. Ingen hjärtrytm någon gång, asystoli alltså. Ultraljud visar ett stilla hjärta. 

02.57 dödsförklaras.