Camilla

Livet kan ta en vändning när som helst, uppskatta det du har just nu. Måste säga att onsdagens jobbkväll har satt sina spår. Så det bara går runt i huvudet, om och om igen. Blandat med sådana tankar, att man ska vara glad att man lever. Glad över att man inte ligger i en sjuksäng med en slang genom näsan ner i magsäcken där det kommer upp avföringsblandad vätska pga stopp i tarmen, att man inte är fullt frisk men plötsligt får ett omkullkastande besked om obotlig cancer eller som i torsdags.. har kroppen full med cancer, där tumören i tarmen blöder så mycket att det är omöjligt att stoppa, och blod kommer ut från alla håll. Fullkomligt väller ut blod i omgångar, kräkningar, genom tarmen.. litervis.. och blodvärdet sjunker, blodtrycket ligger på 65/40. Patienten krampar, blottar ögonviterna, svimmar, återkommer.. kräks färskt blod, bajsar blod.. försöker fylla på blodet med transfusioner. Och så håller det på hela passet. Och de andra 4 patienterna man har får inte mycket tid, knappt någon. Och 23.30 lämnar man avdelningen, 1 timme och 45 min efter man skulle slutat. Och kan inte tänka på annat än han som ligger där och blöder, blöder med kroppen full av cancer.. och sen drömmer man om det på natten. Drömmer att han blöder ännu mer och sedan åker iväg till ett annat sjukhus.

Dagen efter, fick jag dock veta att min dröm var fel. Jag hade nog misstolkat vart han skulle. För bara en timme innan mitt pass börjat, har han åkt.. men inte till ett annat sjukhus, men till himmeln. Och alla inblandande känner nog känslan väldigt tydligt. Lättnad. Känner även en konstig känsla av att ha kämpat hela gårdagen för någon som nu inte längre finns. Men det känns ändå bra, att vi gjorde vårt bästa. Tills patienten själv på natten hade sagt, nej nu vill jag bara somna in.. och släppt taget, med anhöriga runt omkring sig.. Efter 1 år med diagnosen bukspottskörtelcancer, och metastaser överallt.

Så igår, 2 timmar efter dödsförklaran, när anhöriga har sörjt klart vid sängen och gått hem, så går jag in och säger hejdå. Det ser ut som att han sover, känsla av att han ska röra sig när som helst. Men det gör han ju inte, för han är inte kvar. Och man har så blandade känslor.. en död kropp är så stilla, och underlig. Som ett skal verkligen.

Sen får man börja koncentrera sig på de 8 patienter som faktiskt fortfarande lever. Till exempel han som just hade fått ett cancerbesked från klar himmel och är i total chock. Och man hoppas att han kommer ha mer tur än han som nu ligger helt blickstill på rum 2, där man just var och sa hejdå..