Nej
När blir det ohållbart? Det är en bra fråga. Är det bra värt det dåliga? Det är sååå enkelt i teorin.
Praktikperiod 4 har börjat ..
Idag var första dagen på min praktikplats inom psykiatrin, Affektiva mottagningen på Karoliska Huddinge. Var väl egentligen ingen bra dag att säga hur det kändes efter, eftersom onsdagar består av möten möten och åter möten. Personalmöten alltså. Och eftersom jag sov cirka 5 timmar inatt så var det verkligen hemskt. Första mötet gick väl an, men andra, tredje, fjärde och femte, ja speciellt de två sista, kääämpade jag varenda sekund för att hålla ögonen öppna. Hemskt! Det är ju i princip omöjligt när man sitter i ett relativt litet rum med lysrörslampor och hör folk babbla. Allt är fotbollens fel som höll oss uppe.
Jag gillar aldrig att vara nya på ställen, så just nu känns det väl sådär. Men jag vet av erfarenhet att det alltid blir bättre efter lite tid, man känner sig mer bekväm, lär känna folk lite mer, kommer in i hur saker fungerar. Vad bra man hade det förra terminen när man var med 14 andra studenter på en avdelning! Det var verkligen hur bra och skönt som helst att kunna bolla allt med en kompis.
Något som också känns sådär är att min klocka kommer ringa 05.30 nu i fem veckor vilket inte är något jag kommer vänja mig vid, jag kommer aldrig bli en morgonmänniska, vill hoppa från fönstret lika mycket varje morgon. Det sparar ju åtminstone tid att jag slipper byta om till sjukhuskläder innan jag börjar klockan 08.00 på morgonen, eftersom man har sina vanliga kläder där på mottagningen. Jag kan tycka det är lite dåligt på så vis att jag äälskar de rymliga fickorna på sjukhuskläderna där man typ skulle få rum med allt man har i väskan, men skönt ändå att slippa byta om.
Får återkomma med en bättre uppdatering om hur det är där på mottagningen efter några veckor. Jag har bokat in ett besök på ECT (elchocksbehandling), två heldagar på M48 (den allra galnaste avdelnignen med de värsta fallen) och så ska jag få vara med på ljusterapin. Det kommer bli mycket nya upplevelser. Och även om momentet är ganska hemskt och man undviker det till så står mån som möjligt önskar jag att jag får vara med vid en bältesläggning. Om någon blir så vild, galen, aggressiv osv att man inte kan kontrollera den på annat sätt får 4-5 personer överbenanna denne, ge den en lugnande tvångsinjektion och så får den bli bältad. Vi fick se en sådan säng igår på introt, den såg inte lika hemsk ut som jag trodde. Men hade ju inte velat ligga där kan jag ju säga. Att inte ens kunna klia sig på näsa?! Det hade ju börjat klia överallt. Man får ligga högst 4 timmar åt gången i en sådan säng och det måste alltid finnas en vårdgivare där.
Helgens festligheter ♥
Måndag.
Nu har jag varit på inskolning på provtagningen tre gånger. Imorgon blir fjärde! Det är roligt och spännande, trevliga människor där. Det är underbart att få jobba med något som man tycker är så roligt, man blir verkligen knäpp av att en gång lärt sig ta blodprov, man älskar vener och att hitta bra vener på folks armar. Låter som man är en galning, haha. Kanske inte gäller alla men vet att det är fler än jag iaf. Samtidigt är det jäkligt nervöst att komma till provtagningen som nybörjare och alla är sååå duktiga där, jag har hängt med flera stycken när de tagit prover, sammanlagt några timmar och ingen har misslyckats, EN enda gång! Önskar att man vore så grym. Men övning ger ju färdighet. Det svåraste är egentligen inte själva praktiska stickmomentet utan allt kring rör, remisser och sådant. Särskild behadling av olika rör eller prover, det finns sååå många olika prover som kan tas. Det ska vara i isbad, ljusskydat, man får inte ha stas på några, vissa rör måste tas först, vissa prov måste tas innan tio, vissa på fasta, vissa måste snabbt in till labbet för de ska cetrifugeras snabbt. Det är en riktig djungel! Men det är väl sådant som sätter sig efter ett tag. Men klurigt i början. Något som är roligt är att jag nu kommer bli jobbarkompis med Niklas (kusin) som också extrajobbar där, fast på labbet. Vi ska båda jobba i jul.
För ööövrigt, så måste jag klaga lite på min rygg. Den har varit paj sedan praktiken på vårdcentralen, fråga mig inte varför. Har ALDRIG haft problem med ryggen förut, men den har varit väldigt ond sedan dess. När man sitter, ligger, står, går. Tränar. Men idag är det något speciellt, jag är som en gammal krymplings-tant. Det är som att någon nerv hamnat i kläm eller något. Jag kan knappt röra mig och det gör konstant ont, mkt ondare än vanligt. Så jag är inte vidare glad på min satas rygg just nu. Eftersom det inte är någon chans i helvetet att jag ska kunna träna ikväll om det här inte mirakulöst försvinner över dagen.
Om en kvart ska jag ha semenarium över internet med mina klasskompisar. Vi har kollat på A beautiful mind och ska nu diskutera en del frågor kring Johns sjukdom och allt runtomkring. Jag har sett filmen flera ggr förut men den är ju sååå bra. Top 10 iaf. Det blir ännu mer intessant att kolla med nya ögon efter att man vet mer om sjukdomen och observerar det hela på ett sånt sätt också.
Om en vecka går jag ut på praktik på Affektiva mottagningen på Huddinge sjukhus, mottagning som tar emot depressioner och människor med bipolära sjukdomar. Även om jag som sagt är ganska otaggad på den här kursen så ska det bli spännande! Och när praktiken är slut är det ju jul. Praktikperioder går alltid sjukt fort. Vi ha valt valbara kurser till nästa termin också. Mitt första val föll på en kurs som handlar om barn och barnsjukdomar, familjecentrerad vård och så. Eftersom jag tidigare tänkt mig att jag kanske vill intrikta mig mot barn senare så kan det ju vara intressant att se hur det är. Att vårda ett barn är oftast att vårda två eller till och med tre patienter istället för en. Dvs. barnet, mamman och pappan. Blir självklart mer krävande.
Fars dag på Lemoni.
Psykiska sjukdomar.
9 veckors primärvårdskurs flög förbi. Det har gått från sensommar till höst också. Senhöst, typ. Utan så mycket löv kvar. Det har varit jättefint dock. Men man hinner ju knappt med. Tiden går så fort och det är bara skola i huvudet mestadels. Vi har börjat vår psyk-kurs nu, och helt ärligt så ger den mig ont i magen. Det må vara mörkt med cancer, hjärtattacker och andra somatiska sjukdomar men dessa psykiska sjukdomar är ett speciellt slags mörker. Jag vill faktiskt bara få den här kursen överstökad. Vi har haft föreläsnigar om depressioner, bipolär sjukdom, suiciditet, personlighetsstörningar, psykossjukdomar däribland schizofreni. Osv. Vi har fått lyssna på en föreläsning där en tjej som haft en psykos berättade hur det var. Även på samma föreläsning fått höra en mamma förklara hur det är att leva med en son som har schizofreni. Det var hemskt! Intressant och gripande, men hemskt. Psykiska sjukdomar skrämmer mig. Men det värsta var nog imorse när jag gick in på en länk till en blogg som en i min klass hade delat med sig av i vår facebookgrupp. Det var en blogg som skrevs av mamman till 14åriga Linnea, som drabbades av psykossjukdom. Det slutade med att Linnea hoppade framför ett tåg. Sen ett inlägg där mamman uppmanade alla läsare att dela med sig av sina berättelser om psykisk sjukdom. Önskar lite att jag inte hade läst de berättelserna.
Linnea visade symptom som overklighetskänslor, känsla av att kroppen inte hängde ihop, känsla av att endast det rum hon befann sig i existerade, kände sig styrd, ”dubbelhet”, pennan luktade konstigt, handen skrev av sig självt, hörde röster, domningar i fötterna och sömnsvårigheter.
Typiska symptom för psykossjudom. Kan ni förså vad hemskt? Hon var fast bestämd att hon inte skulle leva över sin 15årsdag, och att hon ville ta sitt liv. En vecka innan sin födelsedag lyckades hon. Linneas mamma om händelsen:
