Farfar
Veckan är snart över .. Slipper två lektioner imorgon, börjar klockan 12 istället för 8, så otroligt skönt.
Läste nyss i ens blogg om att dens farfar hade gått bort, och jag blev så jävla rörd .. Börjar tänka på mina minnen med MIN farfar. Det är väl inte så konstigt kanske. Men jag blir så ledsen .. Jag är en sån person som inte gillar förändringar och att någon dör är ju en så stor förändring det kan bli. På nått sett har jag fortfarande inte fattat att de som jag känt som har dött, verkligen är borta. Kristin .. Vad är det, 4 år sen eller något i den stilen? Jag fattar fortfarande inte att jag inte kommer få se henne igen, någonsin. Farmor dog ju när jag var ca 3, så henne har jag inte direkt starka minnen av. Men farfar .. Högst 4 månader har gått, och det är SÅ overkligt. Jag glömmer aldrig någonsin hans begravning, då hans tjej (låter konsigt, men vad ska man säga?) gick fram till kistan. Det var det sorligaste jag sett, hon sa något till honom. Kommer inte ihåg exakt vad det var, men gud.. Var det sorgligaste och hemskaste jag varit med om. Och min pappa, som jag aldrig sett gråta, han grät. Jag hade bestämt att jag inte skulle gråta, pinsamt inför allt folk, tänkte jag. Men hur kunde jag tro att jag skulle kunne bestämma det? Innan, bara sådär. Grät nog mest av alla på den begravningen. Jag har alltid varit min farfars flicka. Precis som min farfars tjej sa senast vi sågs, ''Du var Pers flicka'' .. När jag och Vicke hade gjort slut, så orkade jag inte säga det till alla i min släkt .. Orkade inte med alla frågor om varför och hur mår du. Men när vi var hos farfar, och han frågade mej om vi fortfarande var tilsammas, så kunde jag inte ljuga. Till honom kunde jag säga det. Jag älskar honom så otroligt mycket och jag kan verkligen inte fatta att han är borta. Helt jävla ofattbart, att jag inte kommer få se honom någonsin igen.
Jag skulle nog aldrig kunna fortsätta leva om min mamma dog. Jag skulle aldrig orkaa fortsätta leva, för hon är nog den jag älskar mest på jorden. Hon finns för mej till 100 %, 24/7. Tycker så synd om de som har förlorat en nära familjemedlem. Hur orkar man?
Jag saknar honom så mycket