Camilla

Woho, jag lever!

Det kändes inte som det för några veckor sedan.

Jag älskar de människor som betytt så himla mycket för mig under den här perioden.

Mamma, Tuija och J speciellt.

Och alla vänner såklart.

Bästa Johanna som bjöd mig till Göteborg!!

Och det kära examensarbetet!!

Vem hade kunnat tro att det jag har fasat för hela utbildningen skulle rädda mig?

Detta uppbrott skedde en vecka innan c-uppsatsen skulle börja, och jag var säker på att det skulle bli svintufft för att jag var så ledsen.

Men istället blev det en perfekt distraktion, något annat att tänka på och något att göra så man slapp åka hem.

Någon att möta varje dag (Tuija) och att fokusera på annat med, som man var tvungen till.

Fyfan vad jag har gillat den här kursen!

Skulle nog kunna sträcka mig till att säga att det varit min favoritkurs under hela utbildningen.

Vem hade kunnat tro det?

Och nu ska vi lämna in den om bara 10 dagar.

Och jag är så stolt över vårt arbete.

Så glad över min skrivpartner och vårt bästa ämne.

Kan ju säga att man inte kan låta bli att se sina problem ur ett annat perspektiv när man läser om dessa människor, som fått diagnosen ALS.

De får den värsta diagnosen man som läkare kan ge en patient.

Deras kropp börjar sakta men säkert svika dem, inkluderat tal, sväljfunktion.

De lever i regel runt 1 till 2 år, och är till slut fångar i sina egna kroppar.

Oförmögna att klia sig på kinden eller få upp slem ur halsen.

Jag får ångest bara av att tänka på det.

Att höra sin röst och sina tankar i huvudet, men det kommer bara ut som konstiga ljud.

Och till sist dör man, nästan alltid av andningssvikt.

Andningen slutar fungera, så man dör.

Så då tänker jag väl att jag ska överleva att vara utan honom.

Fast det betyder ju inte att det inte är jobbigt.

Nu vill jag typ gråta.

Men jag vill iallafall inte dö längre.