Camilla

Veckorna går så fort att man nästan blir lite rädd. Inte för att jag vet vad man blir rädd för. Men tiden rinner iväg, tänk om man plötsligt är 85, bor på ett äldreboende och blir omskött av undersköterskor som har som jobb att byta blöjor och hjälpa de gamla. Visst att det finns de som verkligen bryr sig om de gamla, men för många är det också bara just ett jobb. Som ska göras, som ska hinnas med innan man slutar och då går man hem till familjen och livet. För de där gamla är boendet livet. Där bor de dag ut och dag in. Det är lite sorgligt. Fast bra att någon tar hand om dem förstås, men samtidigt önskar man att varje boende skulle få en egen vårdare som kunde ta hänsyn till den och behandla den enligt den unika individ den är, precis om vi lärt oss i läroböckerna, att alla är olika och ska behandlas där efter. För inte fan kan en naturälskare få komma ut speciellt ofta, till exempel. Det finns inte tid eller personal!

 

Egentligen skulle jag bara skriva att tiden går fort.. 3 veckor av 7 kvar på praktiken. 2 månader till julafton. Löven håller på att falla av träden, första snön har kommit och även minusgraderna då och då. Hösten gick så snabbt att man knappt hann reagera.