Operationen
Här kommer ett litet livstecken ifrån mig. Operationen gick bra, som de flesta förmodligen redan vet. Eftersom jag ville dokumentera lite så hade jag med mig kameran, den var dessutom en bra distraktion både innan och efter operationen.
Jag opererades klockan nio på torsdagen och allt gick som det skulle. När jag vaknade i uppvakningssalen hade jag lite ont, men efter två doser av smärtstillande var smärtan nere på 1 i skala. Enligt mig själv alltså. Kort därefter fick jag komma tillbaka till mitt enkelrum och mamma, som hade varit hemma, kom till mig. Just då mådde jag relativt bra, tänkte att detta är ju ingen match. Men när smärtstillandet som jag hade fått i droppet började släppa så blev det värre och värre.
Varken innan, på operationen eller efter var någonting som jag tänkt mig. Vissa saker var enklare och andra svårare eller jobbigare. Bara den saken att jag vaknade upp med två kanyler, en i armvecket och en i handen, och hade kvar den i handen i över 24 timmar. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara. Allt efter hade jag inte vart beredd på, till exempel att det värsta efteråt inte var såren utan smärtan av gasen (som de blåste upp min mage med för att kunna se när de jobbade med instrumenten) som fortfarande fanns kvar. Den steg upp i axlarna och när det hände så låg jag bara och kved av smärta. Och så höll det på i attacker hela torsdagen och fredagen. Kunde inte heller ligga ner eftersom såren stramade och gjorde ont, plus att gasen åkte upp i axlarna så fort jag försökte ligga ner. Hela min mage var som en ballong och jättekänslig. Tryckte man på den med ett finger kändes det snarare som att man tryckte med en kniv.
Jag hade jättefin höstutsikt från mitt rum förresten.
Natten på sjukhuset var jobbig. Blev väckt två för tabletter, vaknade fem av ont och fick tabletter och tog temp, vaknade halv sju av att de skulle sticka mig i fingret och sedan igen kvart i åtta av att det var frukost som serverades.
Fredagen var värst, då var allt värst. Fick åka hem på morgonen, och hemma hann jag bli så jävla less på allt hundra gånger om. Less på att inte kunna ta mig upp ur soffan utan att mamma hjälpte mig, på att behöva be henne om hjälp med allt, på att jag mådde skit. På alla jobbiga saker som jag inte hade förväntat mig. Men på lördagen vände det och sen blev det sakta men säkert bättre istället för värre. Så det var ju skönt. Och natten till idag (måndag) kunde jag till och med ligga ner och sova (har halvsuttit alla andra nätter). Jag har dock fått sjukt ont i ryggen av att gå som en kutryggad gammal gubbe och i nacken också. Men hellre det än den där jävla gasen i magen som strålade upp i mina axlar. Det var inte att leka med det. När jag skulle prova att ligga på fredagen så kändes det nästan som att jag skulle få en hjärtattack, den där gasen spred sig över bröstet och axlarna upp i nacken och jag kunde inte andas och jag skakade. Det var ingen trevlig upplevelse. Men nu är den helt borta den förbannade gasen. Man tycker ju att de kunde rensat bort den innan de sydde ihop mig!
Jag har iallafall fyra hål i mig. Titthålsoperation. De läker förhoppningsvis helt snart!