Sjuttonde maj

Det har varit en tuff dag idag. Kan ju säga att jag har varit helt slut den här kvällen på grund av alla dagens spänningar.. Vid ett-tiden mötte jag och mamma en kirurg för att prata om min framtida operation. Jag fick lite av en chock när vi pratade med henne då jag hade missförstått det hela lite. Så det var lite jobbigt. Just då var jag på vippen att ändra mig men det är klart att jag inte vill leva mitt liv med ont i magen en eller flera gånger i veckan så det är klart jag vill opereras. Sen frågade jag om instrumenten som de har under operationen och hon ritade upp dem alla för mig, det var precis som jag trodde en häftapparat, haha. Och en kamera, en klämma, en brännare och en saxliknande sak.

Sen satte vi Emblasalva (bedövningssalva) i mina armveck och det började snurra i skallen på mig och göra ont i hela armarna (psykiskt, helt sjukt) efterrsom jag visste vad som väntade. Har tagit blodprov en gång i mitt liv och det slutade inte bra. Jag är så oerhört tacksam över hur det blev den här gången. Det var nämnligen så att när vi satt utanför provtagningen och väntade på att salvan skulle värka så såg en sjuksyster att jag var upprörd. Hon tog mig under sina vingar, skulle man kunna säga, haha. Det var så otroligt skönt. Hon sa att jag fick komma in till hennes rum (det är egentligen i bås man gör det, kvickt avklarat och vad jag minns ifrån förra gången väldigt stressigt) och där skulle hon hjälpa mig och inte göra något förrän jag var redo. Låter kanske skitlöjligt men har man svårt för saker så har man. Så eftersom hon hade sagt sådär och hade den inställningen (till skillnad från förra gången då sköterskan bara ville få det överstökat så fort som möjligt) så gick jag in med inställingen ''Kör på'' haha, så ja.. Det gick bra men det är ingenting jag vill göra varje vecka om man säger så. När folk berättar att de brukar gå och ge blod så tänker jag ''Är du dum i huvudet eller?''. Haha. Men alla är vi olika. Innan hon tog blod så fick jag nypa mig själv med mina naglar i armen för att se att salvan värkat, och jag nöp så himla hårt att jag nästan började blöda, haha!

Eftersom jag faceade min fobi så fick jag en tapperhetsmedalj och ett klistermärke. Hahaha. Och av min fina underbara älskade mamma som alltid finns där för mig och betyder mest i livet fick jag en tidning, två lotter och så plockade hon fina sommarblommor åt mig på vägen hem. De står här på mitt nattduksbord nu i en fin vas och luktar gott.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback