Camilla

Idag skulle jag egentligen till sjukgymnasten. Men det kändes verkligen som att jag var där nyss (onsdags), och jag har inte kommit ihåg att göra mina övningar en enda gång. Så att komma dit idag och säga att jag inte har gjort ett skit känns ju lite pinsamt. Skulle ju kunna säga att jag hade det men sånt sysslar jag inte med. Ljuga, alltså. Det betraktar jag som en hemsk synd, speciellt efter allt som har hänt. Jag vet en som kommer komma till helvetet. Eller flera förresten.

Fast vita lögner är en annan sak. Om man, till exempel, vet en hemlighet om någon. Som man lovat att inte berätta. Och så frågar en annan person om det. Då får man ju såklart säga något annat än det man lovat att inte säga. Det handlar om förtroende. Något som vissa personer inte ens vet vad det är. Jag undrar hur det är att veta att inte en jävel litar på vad man säger? Dock finns det ju naiva människor som säkert gör det. Som förlåter gång på gång och litar på igen. Det är nästan lite synd om de människorna. Någon gång måste det väl ändå vara nog. Man orkar bara inte leva och umgås med någon som bara ljuger. Den ständiga tanken i huvudet ''Är detta hon säger nu sant?''. Det är irriterande, frusterande och framförall tär det på en.

Frågan är om någon fattar vad jag pratar om nu.

Det jag ville komma till var iaf att jag bokade av sjukgymnasten. Och nu ska jag snart äta lunch och bege mig ner på stan, till trafikskolan. Har jag tänkt iaf. Vet inte hur det hela slutar. För just nu känner jag inte riktigt för att sitta i deras trånga, varma lilla datarum. Speciellt inte eftersom huvudvärken börjar komma.. Men men. Får se! Annars får det bli teoriboken. Och det är ju inte heller så roligt.