Det värsta..

Ni ska veta att varje gång jag säger att jag ska städa så gör jag inte det. Jag bara planerar att göra det. Det gör jag JÄMT. Planerar att städa alltså. Men idag, kors i taket, så städade jag undan här utanför mitt rum. Det var gamla prylar all over och faktiskt lite kul o se.. Massa gammal skit; Brev från gamla brevvänner, minnen och tusen saker jag inte vet vart jag ska göra av. Prydnadssaker, gossedjur, böcker.. SKOR I MÄNGDER. Och jag är ju så jävla dålig på att kasta saker. Hittade iaf en påse mitt i allt och där i låg saker som jag tog när vi var och kollade i farfars lägenhet när han hade dött. Och allt bara kom tillbaka till mig o helt plötslgit stod jag där och bölade. Jag kan fortfarande inte fatta? Att någon är borta och aldirg kommer komma tillbaka. Någon som man älskar. Jag suger på att fatta sånt. Jag saknar honom men ändå känns det som han lever och att jag bara inte har träffat honom på ett tag.

Och jag kommer ihåg begravningen. Detta har jag skrivit här i bloggen förut.. Men jag kommer ihåg då vi skulle gå fram till kistan och lägga blommor och så. Hans sambo, Liz. Hon gick fram och så sa hon något till honom, som jag inte kommer ihåg nu, men det var det allra sorgligaste jag hört i mitt liv. Tänk att mista den man bor med och den man älskar? Fatta henne liv nu, helt ensam. Hon har ingen släkt, typ inga vänner. Måste vara det värsta.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback